, ,

Ensamstående

Det är inget jag strävade efter eller ens trodde skulle drabba mig när jag skaffade barn. Jag är själv uppvuxen med skilda föräldrar och trodde inte i min vildaste fantasi att jag skulle utsätta mina barn för samma misära uppväxt som jag själv varit med om. Låter kanske hårt när jag säger misär. Men nu när vi barnen är vuxna och våra föräldrar sedan ett par år tillbaka kan umgås som en dysfunktionell fungerande familj.

Att gå från tvåsamhet till ensamhet är inte alltid de lättaste. Allra minst när man har barn inblandade. Tålamodet sätts verkligen på prov och man har liksom ingen man kan luta sig mot när man är ensam. Även om man gått vidare i livet med en ny så är inte de riktigt samma sak. Jag är inte ute efter att hitta en ny pappa till barnen, en pappa har dom redan, men en förebild. En person som jag vill att dom ska se upp till, respektera och älska.

Just ikväll blev allt så verkligt! Det har ekat här hemma. Trots att högtalaren spelat musik konstant sen jag kom hem. Trots att diskmaskinen väsnat. Trots att jag har sällskap av min underbara hund. Så är ensamheten och livet som ensamstående väldigt påtaglig.

Jag har gråtit. Tårarna började rinna redan i bilen, på vägen hem. Lyssnade på våra låtar. Så många minnen. Så mycket känslor och tankar som väcktes till liv. Älskar varje minut vi är tillsammans. Njuter av vartenda sekund. Och varje gång vi är ifrån varandra känns det som att det är en evighet tills vi kommer ses igen.

Ikväll var egentligen den kvällen jag skulle bearbeta mig själv. Reflektera. Landa. Men jag har flytt ifrån denna kväll. När pojkarna blev hämtade av sin pappa så åkte jag in till Växjö för att träffa en väninna. Efter de så åkte jag till mamma. Det var väl först när jag satte mig i bilen på vägen hem som känslor och tankar kom ikapp mig. När jag väl kom hem så kom en känslostorm över mig. Tårarna rann. Satte igång lite musik. Sjöng ut min smärta. Tyvärr tillät jag inte mig själv att helt falla. Kanske kommer senare. Lördagkväll. Jag har så mycket mer att släppa ut.

Black temptation

Jag är den förbjudna frukten. Den våta drömmen.

Du kommer önska att du var mig. Men vet du vad, du kommer aldrig vara hälften så kvinna som mig.

Är du man nog att hantera en kvinna som mig?

, ,

Ensam i allt

From ikväll. Denna helgen. Kommer jag vara ensam. Inga barn. Bara jag. Mina tankar. Mina känslor. Egentid. Ett måste. Måste bearbeta. Landa. Reflektera. Bryta ihop. Blicka framåt. Jag kommer inte vara redo att vara i min ensamhet. Men är ett måste. Måste inse. Måste förstå. För att kunna njuta av de vackra jag har framför mig. De fina jag har. För att känna tacksamhet. From ikväll. Är jag ensam i allt. Jag ska. Jag kan. Och jag måste.

Engagemang och ansvar

Nu när vi närmar oss morsdag så vill man ändå bli lite firad, trots att vi delat på oss och det faktiskt är pappa helg. Men icke, inget engagemang eller ens en tanke på att våra pojkar skulle fira deras mamma (alltså jag) på morsdag. Jag fick fråga om lov ifall jag kunde ha dom någon timme på söndag. Precis som på min födelsedag, som till morsdag, är det brist på engagemang och ansvar.

Är jag förvånad? Egentligen inte… Men än finns det hopp om att det skulle bli till de bättre. Tydligen för mycket begärt. Ska nog börja sänka kraven omgående så slipper man bli så besviken. Vem behöver en dag kallad för Morsdag egentligen? När jag har Morsdag alla dagar om året!

Ditt värde

Omge dig med människor som sätter ett värde i dig. Det blir dels mycket lättare att hitta drivkraften i ditt liv men framförallt blir det enklare att knappa in målet du ska till. Drivkraften, resultatet och värdet är de tre nyckelorden i både din framgång men också i din motgång.

Materiella ting

Från att ha levt fattigt till att leva med en framtid som jag knappast behöver vara orolig över, är ett leverne som skiljer natt och dag.

När jag var liten, bodde fortfarande i Filippinerna, så levde jag och mamma väldigt fattigt. Men så träffade mamma min svenska pappa och vår vardag blev genast till de bättre. Vi behövde aldrig tänka på matkostnader, jag behövde aldrig vara rädd om mina kläder eftersom jag ägde inte så många plagg, jag hade plötsligt leksaker att leka med, jag fick en Barbie docka, vi bodde i en jätte fin lägenhet, jag fick sova på en säng, hade tillgång till rinnande vatten, en ordentlig dusch och toalett, ja… Man kan väl säga allt som vi idag tar för givet. Allt de hade inte jag och mamma när vi levde själva.

Under tonåren blev jag girrig och bortskämd. De materiella tog över och min kärlek köptes lätt. Jag ska absolut inte sticka under stolen med att jag idag kan vara lite girrig och vill gärna bli lite bortskämd men inte alls på den nivån som när jag var tonåring. Jag var verkligen en liten prinsessa när jag var liten. Fick nästan allt serverat på en silverfat med en silversked i munnen.

Med facit i hand har jag nog alltid levt så. Och lever så än idag. Lite bortskämd och prinsessa kan jag väl inte riktigt hålla med om men snarare som en drottning vill jag bli behandlad som. De materiella har ersatts med de emotionella. Uppskattning, tacksamhet, glädje och komplimanger.

Hur kommer det sig att vi är sådana bortskämda människor som anser att de materiella är viktigare än de emotionella? Är det för att de materiella är något man kan se och ta på, skryta om och visa upp medan de emotionella bara är något man kan prata om och inget mera?

Vad är du för en person, materiell eller emotionell?

Lite om mig!

LIVET SOM MAMMA!

Tankar och känslor som tvåbarnsmamma..

Instagram

Instagram has returned invalid data.