Blir så jävla trött

Ok, för er som inte har följt mig… för er som inte riktigt känner mig så ska jag berätta kortfattat hur mitt liv ser ut. Jag är sällan en person som klagar. Att klaga anser jag är en egenskap i form av bekvämlighet, en dos lathet och ja… kanske även lite feg. Varför ska man klaga på saker och ting om man inte tar tag i de själv och gör någonting åt de? Ex: man klagar över sin livssituation. Att man kanske har en dålig inkomst. Gör man de så kan man göra någonting åt de, eller hur? Antingen så minskar man på utgifter eller så ser man sig om på jobbfronten. Man kan löneförhandla, byta jobb eller hitta ett extra jobb. Gör man ingenting åt sin livssituation så kan jag anse att man är både lat och bekväm, om man fortsätter klaga om de. Har jag rätt eller fel? Var kommer då fegheten in i de hela? Jo, om man tex vill hoppa på ett nytt jobb men de nya jobbet känns lite skrämmande för att man kliver ur sin comfortzone. Och så backar man för att man vågar inte – då är man feg om man fortsätter att ännu än gång, klaga över sin livssituation.

Nu är ju inte mitt fall så precis så här. I mitt fall är det att jag har en aningen lite för mycket järn i elden helt enkelt. Jag jobbar heltid som lärare, jobbar extra som rekryterare, driver ett företag och är på väg att starta ett till. Varannan vecka mamma (men mamma på heltid) och sitter med i en styrelse. Rastlös mycket, kanske ni tänker? Jag säger KNAPPAST! Snarare tvärtom. Hade mer än gärna velat koppla bort mig från omvärlden ett tag men det känns som att hur mycket jag än gör, hur mycket jag än presterar så känner jag mig så jävla otillräcklig. Bara för att jag jobbar hemifrån så förväntas det att maten ska vara klar i tid, hundarna ska vara rastade och barnen ska ha hunnit duscha, göra läxor och kvälls rutinerna i fas osv… Som jag nämnde i början så är det otroligt sällan jag klagar. Men när man får obefogad skit och en skvätt otacksamhet genomsyrar i en kort konversation så blir man bara så jävla trött på allt.

Vem gör jag allt de här för egentligen? Inte är det för mig iaf. Långt ifrån. Det är för min familj. Allt jag gör är för min familj. Dom är min drivkraft. Anledningen till att jag dag in och dag ut kämpar, krigar och slits med dom få timmar det faktiskt är på ett dygn. NI är min anledning till varför mitt hjärta slår så hårt, att mina lungor fylls av syre och att jag emellanåt skriker av frustration. Var i mina förbaskade skor en dag och se hur (lätt) jag har de! Men vem är jag att klaga för och om egentligen. Jag är frisk, håller mig borta ifrån Coronaviruset, jag jobbar mer än vad jag behöver, våra hundar är friska, barnen mår fantastisk bra och även dom friska och mannen likaså.

De enda jag ber om är egentligen lite förståelse. Ibland kan det vara lite för mycket begärt.