,

Tufft

Att vara lärare är faktiskt tuffare än vad jag trodde. Då pratar vi inte om att hålla lektioner borde väl inte vara så svårt… Och det stämmer, att hålla lektion är faktiskt en utav dom lättare uppgifterna som lärare. Det är allt runt omkring som är tufft. Att planera efter vad för kunskaps kraven kräver, att även veta dom olika individernas behov och anpassningar samt veta hur ma gör läxor och planera prov (där är jag inte än men snart måste jag tänka på detta eftersom eleverna ska ha sina betyg också). Sen på allt detta som har allt med läraryrket så har jag även mentorskap, alltså en mentorsklass. Och det är rätt stort ansvar och tung post att ha. Svårt att få tiden att räcka till. Det som jag verkligen uppskattar mest är allt de praktiska jag får göra med eleverna och hur jag också skapat fina relationer med många av dom. Jag hoppas dom är nöjda med mig som lärare och som mentor. Och att dom även som jag, tycker om att ha praktiska lektioner ihop.

, ,

Frågor

I fredags frågade tre elever mig om jag är lycklig, om jag är kär, om jag kommer gifta mig och om jag kommer skaffa fler barn?

Frågor som gör mig ledsen är just barnfrågan och giftemålet. Jag är som vackrast när jag är gravid och jag vill inget annat än att uppleva en graviditet till. Dock finns det något som kan hindra mig från att göra de och det är riskerna för ytterligare ett kejsarsnitt. Visst drömmer jag om att utöka familjen och visst hade det varit magiskt att få titulera sig Fru.

Detta inlägget försökte jag skriva redan i fredags när jag kom hem från jobbet. Men har varit tvungen att lämna ifrån mig bloggen för frågorna sårar. Dom gör mig ledsen. Jag kan inte i ord beskriva exakt varför. Men det känns verkligen jobbigt. Kommer jag någonsin få uppleva något av de här? Ska jag bara någonstans försök landa i att jag inte kommer få göra de? Jag vet att man aldrig ska säga aldrig. Att skaffa barn är lätt men att ha barn är desto svårare. Det ska gudarna veta. Trots den svåra uppgiften så är den oxå helt underbar. Magisk enligt mig! Däremot att vara någons Fru har jag ingen erfarenhet av. Så kan tyvärr inte yttra mig om de. Jag kan inget annat än att hoppas hoppas hoppas.

Hoppet är de sista som överger en. Jag har tron på att en vacker dag. En vacker dag är det min tur.

, ,

Wow!!

Denna helgen har varit helt underbar! Igår (fredags) så passade jag på att strosa på stan vilket var jätte länge sen jag gjorde. Gick mellan olika affärer och provade tom kläder. När jag väl tröttnade på allt de där så åkte jag förbi systemet, köpte vin och stannade även till på Hemmakväll för att köpa lösgodis. Eftersom det var fredag den 13:e så var tanken att se på skräckis med ett glas vitt och godis till. Men jag fegade ur och det slutar med Wahlgrens värld, två glas vin och godis tills jag mådde illa typ. Innan allt de där så hann jag även med långpromenad med hundarna och en tur förbi solariet. Så skönt med både promenad och solariet. Behövde rensa tankar och känslor så det var verkligen perfekt.

Idag har det varit fullspäckad schema. Började med masa gos med Lohilo och Xanthia. Tvätt hann jag även med och självklart två långpromenader. Innan det var dags att bege sin in mot stan för att ha lunchdejt med Vendela. Äntligen fick vi in en dejt 😍 efterlängtad sådan! Och jag fick i mig lite sushi på de dessutom. När vi väl hade myst klart var det bara hem igen. Gå en långpromenad ännu än gång med hundarna, byta om, gosa och mysa en stund för att sedan iväg igen på ytterligare en dejt men denna gången tillsammans med min syster och våra kusiner. Först minglade vi hemma hos L och sen vidare mot staden för att äta på en ny restaurang. Älskar konceptet. Och servicen är underbar (kanske lite för att vi är stammisar och för att dom vet vilken familj vi är).

Och för lite mer än 1.5 timme sen så kom jag med tåget hem. Hade kunnat vara ute mera men mina älsklingar hemma behöver mig.

Det blir alldeles strax sängen. Ska bara varva ner först och rensa på tankar och känslor. Snart är det en ny dag. Denna helgen har verkligen varit underbar, behövlig, tankeställare och någon slags väckarklocka. Så tack helgen för dessa dagar. En helg som tydligen var behövlig.

, , ,

Inkluderad vs exkluderad

Sedan jag separerade mig har mina val inte alltid accepteras eller varit speciellt omtyckta. Det är inget jag har tagit hänsyn till eftersom det handlar om min lycka, pojkarnas lycka och mitt liv. Anledningen till varför min familj är inkluderade är för att mina söner ska ha en relation med dom. Anledningen till varför min familj är inkluderade är för att jag vill visa mina söner att det finns ett liv som även heter bonusfamilj. Jag vill visa att dom har, får och är omringade av människor som älskar dom.

Under dagen har jag förstått vad mitt bekräftelse behov grundats sig ifrån. Det har ingenting med att jag är osäker som person, för det är jag verkligen inte någonstans. Jag är otroligt stark. Vet vad jag vill. Vet vad jag står för och har skinn på näsan. Men bekräftelsen som finns i mig, som söker den emellan åt och som jag behöver ha, kommer ifrån lilla flickan i mig. Trots att jag blev sedd som liten, för jag såg till att jag blev sedd och ja, jag hördes – inte lite utan ganska mycket. Så var det ändå sällan jag fick höra vad jag betyder för någon. Att jag är älskad. Att jag duger som jag är. Det var sällan jag fick höra att jag är älskad. Att jag var duktig eller att jag någon gång var fantastisk. Jag behöver känna mig behövd! Är det så fel?

Och det är väl kanske även därför jag mer än gärna ger komplimanger till min omgivning, ser till att dom blir sedda, påminner dom om att dom är grymma och även att det är ok att bara vara ok. Ger dom beröm för allt de dom gör. Försöker motivera dom. Allt de där gör jag. Nog mer för jag vet hur det känns att inte få höra eller bli sedd för allt de där.

Mina söner är nog dom enda som verkligen kan höja mig till skyarna. Man kan riktigt se i deras ögon när jag tex är världens bästa kompis. Som kan vara lika larvig som dom eller för att jag kan daba, flossa, göra olika grimaser eller helt enkelt bara lyssnar på dom och ger dom min fulla uppmärksamhet. Man kan även se i deras ögon när jag tex är världens bästa kock. Då äter dom nämligen massor, är tysta vid matbordet och ger mig komplimanger om att maten är super god. Man kan även se när jag är världens bästa mamma i deras ögon. Förstår ni hur fantastiska dom är? Och hur galet bra dom är på att höja mig till skyarna.

Att vara eller inte vara inkluderad, det är en sorgsen känsla. Vare sig det handlar om vänskap, partnerskap, föräldraskap, familj eller kollegor. Jag må välta, trilla eller falla ihop men räkna med att jag reser mig igen. Starkare än innan. Jag som person skulle aldrig någonsin kunna exkludera någon. Har alltid hatat mobbning, har aldrig varit för grupptryck, har alltid haft starka åsikter, stark personlighet och klarar man inte av de så är det din förlust och inte min. För jag är bra grym, det säger mina söner iaf.

, ,

Uppgiven

Kan det vara för mycket begärt att bli behandlad med respekt, få uppskattning och inte bli tagen för givet?

Tålamod är en utav mina styrkor. Men när tålamodet tryter då hamnar jag i en ”klagomål” situation. Jag hatar att klaga på/om mitt liv. För allt med mitt liv är underbart. Visst finns det stunder där det är mindre underbart. Och det är så livet är.

När tålamodet inte längre finns så är jag otroligt duktig på att trycka ner mig själv och ifrågasätta hur man inte kan respekta, uppskatta och fortsätta ta mig för givet. I hela mitt vuxna liv har jag mött på motgångar där alla dessa tre brister hos/med många – mot mig som vän, familj och som partner. Den största frågan är nog mer – varför blir jag behandlad på detta vis för? Är jag så dum i huvudet? Är jag så speciell? Eller är det för att det är så lätt att köra över mig? Att jag bara sväljer de, biter i de sura och bara ignorerar de? Hade det varit bättre om jag tänkte tvärtom då… Jag kanske blir behandlad på detta sätt just för att jag är så pass stark person som vet hur jag vill bli behandlad, med den sortens respekt som jag förtjänar, få den där uppskattningen för att jag ger alltid hela mig i allt och att jag absolut inte vill bli tagen för givet av någon. Så därför blir jag så ”misshandlad” i bemötandet/agerandet mot/för/om mig – för att det är så simpelt – jag vet vad jag vill/hur jag vill/när jag vill?

Jag har inte många vänner, det erkänner jag. Men dom få jag har håller jag nära mitt hjärta. Många pratar jag med dagligen. Trots att vi pratar dagligen så ses vi mer än sällan. Och när vi väl ses så känns allt som om vi sågs igår. Om ni förstår vad jag menar?

Långsint är något jag inte är, förlorat vänner har jag gjort dom senaste åren och när man springer på ”gamla” vänner i affärer, på träningscenter, i stan osv och man märker på dom att dom inte riktigt vet hur dom ska vara mot en ”ska jag hälsa? Vågar jag titta åt hennes håll? Hur mår hennes familj?” Gamla vänner – ovän eller inte – kommer alltid vara nyfiken på dig. Bara så du vet. Jag är inte den som är den! Självklart hälsar jag! Jag är som sagt inte långsint. Finns ingen anledning. Jag är större människa än så och jag går stolt med min familj bredvid mig och lyckligare än någonsin. Mina söner är helt underbara, väluppfostrade, friska, har stabila familjer i sin uppväxt, vad mer finns det att klaga på liksom? Så länge du respekterar mig och min familj så har du min respekt oxå. Man kan inte vara bästa vänner med alla. Men respekt är inte så mycket begärt. Kostar inget och man får så mycket mer tillbaka.

Ni som känner mig eller har följt mig med åren här genom bloggen och genom mina andra kanaler – vet vilken generositet jag besitter. Att jag öppnar mer än gärna min famn för dig och serverar dig hela mitt hjärta, så länge man uppskattar mig. Vad är uppskattning för dig? Undrar ni kanske då…

Jo… En uppskattning kan vara så enkelt och så simpelt som ett tack. Ett tack som du verkligen menar och visar med kroppspråk. Man kan snacka och snacka är många duktiga på men att visa handlingar – riktiga handlingar, det är inte riktigt så lätt. Förstår ni vad jag menar?

Att man som person blir tagen för givet är oftast ett tecken på brist av kommunikation! Och detta är inte första gången jag nämner de i bloggen. Dessa två hänger verkligen ihop. Vad gör man då för att undvika de eller ta sig igenom de? Återigen, väldigt simpelt. Man börjar prata med varandra. Sjukt va? Något så enkelt kan göra så mycket i en relation med en vän, familj eller partner. Vad är de som gör att man slutar prata med varandra? Förmodligen för att man är rädd att man sårar personen man pratar med. Kan säga så här, av egen erfarenhet så sårar det och skadar relationen mer genom att inte prata med varandra. Ja, det kommer att såra för att ärligheten kommer fram men det sårar bara för stunden och man får en helt annan perspektiv på de som har hänt/hela situationen.

Så ge varandra mer respekt, uppskattning och ta inte varandra för givet!

, ,

I början av kapitel ett

Det nya har äntligen börjat och jag fyller mina tomma blad med så mycket minnen, skratt, värme, spänning och ängslan.
Första veckan var en studievecka med konferens, föreläsningar, möten och massa teambuilding.Jag kan inte med ord beskriva hur glad jag är över att jag har sådana fantastiska kollegor. Som stöttar, hjälper en och peppar massor. Dom tror på en och hejar på avstånd. Hur underbart är inte de?Och efter intensiva dagar med massa information och intryck så har vi unnat oss och firat denna nya kapitel. Det är dom små vinsterna man ska fokusera och fira, har jag lärt mig under en föreläsning.Dessutom har pojkarna även klarat två veckor med bravur tillbaka till deras vardag och rutiner med dagis och skola. Jag är så jävla stolt! Vi är så grymma, helt fantastiska och awesome på alla sätt och vis. Och snart flyttar vi med. Wow! Vilken höst det kommer att bli. Det gäller bara att kunna njuta längst vägen så inte allt bara tutar på nu.

,

Nytt kapitel

Och den började idag!

Många nya ansikten, många nya namn, många kollegor, mycket info och massa intryck. Behöver jag nämna att jag började känna mig tung och trött om huvudet efter lunch? Och behöver jag nämna att huvudvärken blev påtaglig runt 14.00 tiden? Sista timmen idag var verkligen tufft. Hur mycket jag än försökte planera och tänka, räkna osv… Så gick ingenting in. Men sen efter kvällen middag och att pojkarna somnat så har jag suttit och googlat och läst lite till. Det är först nu som jag lägger ifrån mig jobbet. Inväntar ett samtal ifrån förra HK läraren för att få tips på hur jag ska kunna lägga upp terminen.Imorgon kommer en ny dag och kudden har aldrig känt med lockande som idag. Men måste hålla mig vaken lite till, iaf till efter hon har ringt.

,

Vänner eller bekanta

Man har ju insett med tiden vilka ens riktiga vänner är. Man skulle egentligen kunna dela upp dom i olika kategorier. Och jag tror många utav er känner igen de. Jag menar, jag har rätt många vänner som jag ständigt skriver med. Vissa dagligen, vissa flera gånger i veckan medan andra är någon gång per månad. Pratar i telefon är inte riktigt min grej utan jag skriver hellre för då tar man sig tiden att svara när man kan istället för att hamna i ett jätte långt oplanerat telefonsamtal som det oftast blir när man pratar i telefon. Som två barns mamma, matte och fru så har jag inte tid med detta. Sen har vi dom vänner som man faktiskt träffar på en fika eller över en bit mat eller något annat nöjes relaterat. Alltså enligt mig är djupare vänskaps relation. Det är dom vännerna som jag verkligen uppskattar och vill hålla igång. I mean it takes two too tango! Tyvärr så har man vänner som man försöker träffa, alltifrån att man själv tar initiativet till att bjuda in till en träff eller tvärtom och man med tiden inser mer och mer att jag är nog den enda i de här vänskaps förhållandet som vill fördjupa de. Är det då vänner eller är det då bekanta (alltså den sortens vän som man bara skriver med)? Jag har försökt att boka träffar med dom som jag tror är mina vänner men som visar sig faktiskt bara vara bekanta. Hur mycket tid och energi ska man lägga innan man tar till sig de och inser att de här kommer aldrig bli den vänskap som jag faktiskt vill ha. Tro mig, jag har blivit sårad av vänner som jag trodde var mina vänner. Och jag önskar ingen den smärtan. Jag vill heller inte känna den smärtan igen. Nu när jag skriver så inser jag mer och mer att jag har nog bara en handfull med vänner men betydligt fler bekanta. Det låter som att jag klagar vilket jag absolut inte gör. Men rannsaka dig själv och scanna igenom din vänskapskrets så inser nog även du att du hade fler bekanta än vänner. Om jag så bara hade haft en enda vän så kan jag säga att jag hade varit minst lika lycklig med en som om jag hade 10000 vänner. För det är tilliten, kommunikationen och respekten man har för varandra som betyder något.

Så till alla mina underbara vänner där ute, tack för att ni finns och för att ni står ut med mig och mina knasiga tankar, känslor och knasigheter. Tack för att ni älskar mig för den jag är. Tack för att ni stärker mig. Och jag hoppas att jag gör minst lika mycket för er som ni gör för mig. Tack!

, , ,

Ett sista farväl

Här sitter man och väntar på bättre tider. Iakttar, analyserar, bevakar, lyssnar och tar till mig. Jag lär mig en del av att bara infinna mig i situationen. Det är tydligt att min närvaro märks med sin frånvaro. Att lämna med flaggan i topp, rakryggad och känna en stolthet i de jag har åstadkommit. Så glad, lycklig men samtidigt med sorg i mitt hjärta. Men jag sänker inte huvudet för de. Snarare tvärtom. Jag lyfter blicken, små ler lite och är inget annat än lycklig just nu. Jag ser ljuset. Ljuset i mitt liv. I vårat liv. En underbar framtid som vi skapar. Får visioner. Drömmar som skapar fjärilar i magen. Jag blir alldeles varm i kroppen. Snart kan jag stänga ner detta kapitel och börja skriva på oskrivna blanka blad. Att få skrivkramp igen trodde jag aldrig att jag skulle se framemot. Livsglädjen kommer krypandes och jag längtar mer än någonsin!

, ,

Full av glädje

Det är så underbart att få hem dom. Även om man oftast hinner vänja sig vid att inte ha barnen här varannan vecka så blir man extra glad, lycklig och varm i kroppen när hemmet fylls av skratt, irritation, extra mycket mera tålamod men främst ännu mera kärlek. Jag älskar er! Så mycket! Att ha hela familjen samlad kring bordet och under samma tak, är den bästa känslan.