,

Nytt kapitel

Och den började idag!

Många nya ansikten, många nya namn, många kollegor, mycket info och massa intryck. Behöver jag nämna att jag började känna mig tung och trött om huvudet efter lunch? Och behöver jag nämna att huvudvärken blev påtaglig runt 14.00 tiden? Sista timmen idag var verkligen tufft. Hur mycket jag än försökte planera och tänka, räkna osv… Så gick ingenting in. Men sen efter kvällen middag och att pojkarna somnat så har jag suttit och googlat och läst lite till. Det är först nu som jag lägger ifrån mig jobbet. Inväntar ett samtal ifrån förra HK läraren för att få tips på hur jag ska kunna lägga upp terminen.Imorgon kommer en ny dag och kudden har aldrig känt med lockande som idag. Men måste hålla mig vaken lite till, iaf till efter hon har ringt.

,

Vänner eller bekanta

Man har ju insett med tiden vilka ens riktiga vänner är. Man skulle egentligen kunna dela upp dom i olika kategorier. Och jag tror många utav er känner igen de. Jag menar, jag har rätt många vänner som jag ständigt skriver med. Vissa dagligen, vissa flera gånger i veckan medan andra är någon gång per månad. Pratar i telefon är inte riktigt min grej utan jag skriver hellre för då tar man sig tiden att svara när man kan istället för att hamna i ett jätte långt oplanerat telefonsamtal som det oftast blir när man pratar i telefon. Som två barns mamma, matte och fru så har jag inte tid med detta. Sen har vi dom vänner som man faktiskt träffar på en fika eller över en bit mat eller något annat nöjes relaterat. Alltså enligt mig är djupare vänskaps relation. Det är dom vännerna som jag verkligen uppskattar och vill hålla igång. I mean it takes two too tango! Tyvärr så har man vänner som man försöker träffa, alltifrån att man själv tar initiativet till att bjuda in till en träff eller tvärtom och man med tiden inser mer och mer att jag är nog den enda i de här vänskaps förhållandet som vill fördjupa de. Är det då vänner eller är det då bekanta (alltså den sortens vän som man bara skriver med)? Jag har försökt att boka träffar med dom som jag tror är mina vänner men som visar sig faktiskt bara vara bekanta. Hur mycket tid och energi ska man lägga innan man tar till sig de och inser att de här kommer aldrig bli den vänskap som jag faktiskt vill ha. Tro mig, jag har blivit sårad av vänner som jag trodde var mina vänner. Och jag önskar ingen den smärtan. Jag vill heller inte känna den smärtan igen. Nu när jag skriver så inser jag mer och mer att jag har nog bara en handfull med vänner men betydligt fler bekanta. Det låter som att jag klagar vilket jag absolut inte gör. Men rannsaka dig själv och scanna igenom din vänskapskrets så inser nog även du att du hade fler bekanta än vänner. Om jag så bara hade haft en enda vän så kan jag säga att jag hade varit minst lika lycklig med en som om jag hade 10000 vänner. För det är tilliten, kommunikationen och respekten man har för varandra som betyder något.

Så till alla mina underbara vänner där ute, tack för att ni finns och för att ni står ut med mig och mina knasiga tankar, känslor och knasigheter. Tack för att ni älskar mig för den jag är. Tack för att ni stärker mig. Och jag hoppas att jag gör minst lika mycket för er som ni gör för mig. Tack!

, , ,

Ett sista farväl

Här sitter man och väntar på bättre tider. Iakttar, analyserar, bevakar, lyssnar och tar till mig. Jag lär mig en del av att bara infinna mig i situationen. Det är tydligt att min närvaro märks med sin frånvaro. Att lämna med flaggan i topp, rakryggad och känna en stolthet i de jag har åstadkommit. Så glad, lycklig men samtidigt med sorg i mitt hjärta. Men jag sänker inte huvudet för de. Snarare tvärtom. Jag lyfter blicken, små ler lite och är inget annat än lycklig just nu. Jag ser ljuset. Ljuset i mitt liv. I vårat liv. En underbar framtid som vi skapar. Får visioner. Drömmar som skapar fjärilar i magen. Jag blir alldeles varm i kroppen. Snart kan jag stänga ner detta kapitel och börja skriva på oskrivna blanka blad. Att få skrivkramp igen trodde jag aldrig att jag skulle se framemot. Livsglädjen kommer krypandes och jag längtar mer än någonsin!

, ,

Full av glädje

Det är så underbart att få hem dom. Även om man oftast hinner vänja sig vid att inte ha barnen här varannan vecka så blir man extra glad, lycklig och varm i kroppen när hemmet fylls av skratt, irritation, extra mycket mera tålamod men främst ännu mera kärlek. Jag älskar er! Så mycket! Att ha hela familjen samlad kring bordet och under samma tak, är den bästa känslan.

,

Oskuld tagen

Efter allt hårt slit så förtjänar man lite materiel ting. Så vi har skämt bort oss en aningen och jag har tagit oskulden när det gäller bärbar dator. Alltså bärbar dator har man haft innan men inte något som så lyxigt och extra ordinärt som denna skönhet.

, , ,

Invigning HusmanHagberg Växjö

Min syster är mäklare för HusmanHagberg (Sveriges bästa mäklarbyrå enligt mig) och idag hade dom invigning av deras nya kontor. Mer centralt, mer öppet och otroligt proffsigt och stilrent kontor. Hela familjen var på plats, som det brukar vara vid sådana tillställningar då det är viktigt att man representerar pappa bla och ger stöd till familjen. Dessutom fick jag ypperlig tillfälle att nätverka med bankmän, journalister och självaste VD för HusmanHagberg. En väldigt givande eftermiddag med lite jobb samtal emellan. Blev inte så långvarig då jag hade fotbollsträning att passa med B.

, ,

Skärmberoende

Ser ni något som sticker ut ifrån bilden? Något unikt och något så vackert, egentligen. Det är skrämmande hur skärmberoende vi har blivit. Hur vi ständigt är uppkopplade och hur vi ständigt kollar omgivningen på vad som gör eller hittar på. Vad hände med den personliga kontakten som vi en gång hade för varandra? Att vi faktiskt tog oss tiden att lyfta upp telefonluren för att utbyta ett par ord med varandra. Att vi faktiskt planerade träffar, allt ifrån fika till middagar. Varför har det blivit så här? Där vi måste hävda oss, söka uppmärksamhet, visa omvärlden hur vi har det eller hur inte har de…? Bilden som man publicerar är så missvisande och helt fel många gånger. Inte konstigt att den psykiska ohälsan blir större och värre. Och barnen blir mer och mer bortglömda för att föräldrarna eller vuxna i deras omgivning ständigt kollar ner i deras skärmar.

Hur ser du på ditt skärmberoende? Är detta något du kan minska på?

, ,

Tekniken

Här hemma är vi alla teknik intresserade och lite nördar. Men ibland så vill inte riktigt tekniken samarbeta med en och det är oftast när jag ska hålla på med något och så funkar det inte riktigt. Så får man skit för att man har ”förstört” något och det dröjer inte länge förrän problemet är löst och så får man sig en uppläxning på vad man inte ska göra och bör göra istället.

Någon som känner igen sig i de?

, ,

Hipp hipp hurra!

Då har man blivit ett helt år klokare och trots bråkiga stunder med barnen så är jag otroligt glad och tacksam för att jag fick fira min dag tillsammans med familjen. Att få vakna med alla mina underbara, dela matbord, njuta av god mat och tårtan som dom har bakat till mig. Fantastisk fin present som jag ser framemot att få pryda väggen med och blommor som doftar härliga till. Jag har fått så fina gratulations hälsningar och omtanke från gamla och nya vänner. Och mina fina medarbetare överraskade mig igår med en bukett. Så mycket kärlek. Så mycket värme. Dessutom kunde vi njuta av de fina vår/sommarvärmen och sparka lite boll och kasta boll med X. Hela familjen. Precis som det ska vara.

Tack alla ni som förgyller mina dagar. Tack för att ni har mig i tankarna. Tack för att ni håller mig nära ert hjärta!

, ,

Mänsklighetens märkliga tänk

Det är så lätt att sakna de man inte har i livet medan de man har i livet är lätt att ta för givet.

Varför är vi såna? Varför fungerar vi människor så? Är det så svårt att leva i nuet? Att njuta av de man faktiskt har och inte tänka ”tänk om”… Ordet ”om”…

Hur långt är man villig att gå för ett ”om”? Man kan förlora ett allt. Det finns mycket som står på spel. Jag är inte villig att betta de men frågan är du?