Måste bara skriva ner detta!!!

Jag blir sååå ledsen när en utav mina vänner tar beslutet om att lämna bloggvärlden…
Hon nämner om att det inte har med att hon har blivit ”trampad” och ”trakasserad”.
Om så är fallet så tycker jag det är sjukt!
Jag förstår inte hur man kan klanka ner på folk på de viset.
Min vän som är sååå snäll, så omtänksam och helt oskyldig – och blir behandlad på detta viset.
Fattar inte…
Visst kan man lämna kommentarer osv… Men har man rätt att trycka ner folk på de viset?
Det gör mig ledsen, förtvivlad och lite små arg faktiskt.

Varje morgon

Jag och min sambo bor ca 3km utanför byn, alltså ute på landet. Och eftersom det är en bit in så har jag lovat min sambo att flyttar vi hit så kan jag köra dig till jobbet varje morgon (han börjar jobba kl.07.00 varje morgon).
Men nu har jag tröttnat på att köra honom vilket har resulterat till att vi kanske måste flytta härifrån.
Vilket jag kan tycka är lite tråkigt och anser ”problemet” som ren lathet.
Det går att cykla in och visst går det att gå in också bara att det tar lite längre tid.

Jag blir bara så trött!
Ska försöka somna om igen.

– Inlägget skriven ifrån min iPhone

Kärleken är blind

Nog har man hört de uttrycket.

När två personer träffas och börjar fatta tycke för varandra så är man försiktig och försöker verkligen visa sina bästa sidor för att kunna behålla varandras intresse för varandra.
Och när dessa två personer har kommit fram till att dem vill inleda ett förhållande så hoppas ju man på att den uppfattning man har skaffat sig om varandra är en långvarig uppfattning.

Jag antar det är därför många går åt skilda håll numera för att under förhållandet som dem en gång tog beslutet att inleda inte stämde överens med uppfattningen som skapades under den tid då det inte var riktigt seriöst…

Är de detta dem kallar att kärleken är blind?

– Inlägget skriven ifrån min iPhone

Deprimerande

Det är verkligen skönt att vara hemma men på något sätt blir man deprimerad.
Man kommer liksom hem till problemet igen… Det tar en på krafterna och jag får ärligt talat huvudvärk.
Mahal har fixat kopia på listan nu och de enda jag behöver göra är att skicka iväg kopior till samtliga myndigheter.
Som sagt, jag orkar inte mer…
Vill bara flytta!
Vet inte vart men någonstans.
Utomlands har lockat ett tag.
Men älsklingen vill inte.
Jag kan tänka mig till en annan stad också, kan tänka mig Borås.
Fastnade för staden när vi hälsade på våra vänner.

En vacker dag så kanske vi gör de.

– Inlägget skriven ifrån min iPhone

Ok?

Då var man hemma själv helt plötsligt.
Mahal fick för sig att dra sig till grannen för att spela lite TV spel.
Känns lite konstigt att han bara drog iväg sådär. Han brukar aldrig få för sig att gå iväg utan att fråga mig?
Jag vet inte om jag är irriterad för de… Men man känner sig lite… Jag finner inte vilket ord jag ska använda men typ bortglömd… Ok, jag är hemma hela dagarna och pysslar och donar hemma men hallå?
Hur mycket ska man behöva tjata för att få lite hjälp hemma?
Spelandet är ett intresse vilket jag har förståelse för men glöm inte att bidra med lite hjälp och uppmärksamhet.
Jag vill också liksom bara skita i allt hemma någon gång och få disken undan diskat och tvätten tvättad.
Det känns lite som att man blir tagen föregivet. Han må förvänta sig att sånt ska göras när jag är hemma hela dagarna men det känns som att det är den enda tiden på dagen jag får bara slappa.
För när han är hemma så är det på något sätt min tur att ”jobba”.
Jobbet innebär mat ska lagas och serveras på bordet, porslin ska diskas och all arbetsverktyg, hundarna ska matas och rastas och aktiveras.
Hundarna upplever jag att jag tar hand om på dagarna men på kvällarna vill jag också bara stanna inne och inte behöva rasta dem. Inte för att jag tycker det är tråkigt, jag älskar mina små söta men ibland vill jag som sagt vara vara.
Hur svårt kan det vara att ta eget initiativ till att tvätta?
Eller kanske städa iordning datarummet, för dem andra ytorna hemma tar jag redan hand om…
Jag tror inte han förstår hur bortskämd han egentligen är. Är det så fel av mig och be lite om tacksamhet, uppskattning och kanske en hjälpande hand?

Pust… Vad skönt det var att lätta sig lite om tankar man har och känslor som måste få uttrycka sig.
”Halv åtta hos mig” börjar nu. Kanske kommer jag på andra tankar. Tack dagboken för att du finns!

– Inlägget skriven ifrån min iPhone