, ,

You’re still the one

When I first saw you, I saw love

And the first time you touched me, I felt love

And after all this time

You’re still the one I love!

Looks like we made it

Look how far we’ve come my baby

We mighta took the long way

We knew we’d get there someday

They said ”I bet they’ll never make it”

But just look at us holding on

We’re still together still going strong

.

En låt jag finner otroligt mycket styrka inom. En text jag kan relatera till. Blicka tillbaka, minnas de fina, ta med mig dom känslorna och ta med mig de i nuet.

.

Ain’t nothing better

We beat the odds together

I’m glad we didn’t listen

Look at what we would be missing

You’re still the one I run to

The one that I belong to

You’re still the one I want for life

You’re still the one that I love

The only one I dream of

You’re still the one I kiss good night

.

Visa vägen

Att vara den ledare man naturligt är, kan ibland löna sig istället för att ständigt klaga, gå runt och vara irriterad och lägga energi på negativitet.

Idag gjorde jag de jag är bäst på. Att visa vägen. Visa framfötterna. Vara den ledare jag är. Att vara verbal är ibland lönlöst utan genom att visa handlingar ger mer kraft.

En tankeställare till alla. Genom handlingar blir resultatet och belöningen så mycket bättre än att verbalt med ord och meningar mer kraftfull.

Sätt de på minnet!

,

När livet vänder

Vi människor har så lätt för att ta saker och ting så föregivet. Att allt är så självklart. Att de mesta går att köpa. Att inte uppskatta de fina man har. De dyrbaraste man har. Och då pratar jag om livet. Livet i sin allmänhet. Jag föddes till denna värld men i stort sett ingenting. I mångas ögon skulle det betraktas som ingenting. Något som i ord beskrivs som fattig. Ja, jag föddes fattig. Men nu som vuxen anser jag inte att jag var fattig. Snarare tvärtom. Rikast! Jag hade en mamma som gjorde allt för mig. Såg till att jag hade mat på bordet. Tak över huvudet och kärlek i mängder. Hon gav mig livet. Och allt vad det innebar trots omständigheterna. Mina värderingar grundades där. Mitt tänk och hur positiv jag försöker vara och agera, kommer där ifrån. Vilket jag vill föra över på mina barn.

Livet är så skört. Ena stunden så levande och helt plötsligt andra sekunden, hundradel ifrån så kan de underbara och fantastiska försvinna. Bara sådär. Många fruktar för döden. Men många välkomnar den också. I detta fall så är det något man fruktar. Inget man vill sin värsta fiende ska genomgå. Ingen ska behöva genomgå de.

Som en liten påminnelse till mig och till er alla. Var rädd om livet. Uppskatta den. Omfamna den. Älska vartenda minut. Lev livet. Befin er i nuet. Allt annat är oviktigt. Livet går inte i repris.

, ,

Tungt beslut

”Jag räcker inte till”

Orden snurrar ständigt runt i huvudet på mig. Men igår kväll landade jag i verkligheten. Jag spolade snabbt igenom livet. Valen man gjort. Framtiden man har att se framemot. Ett välmående man måste vara rädd om för att kunna fungera som partner och som mamma. Allt ansvar. Alla måsten. Jag skalade ner de en aning igår, vilket ledde till de beslut jag tog. Ett tungt sådant. Men efter att ha erkänt de så känns det bra. Inget jag ångrar. Min tid var helt enkelt inte nu. Fokus har alltid varit på barnen, min familj. Och dom blir lidande om jag tar på mig för mycket utav de som jag anser är ”mitt intresse och passion”. Som sedan kommer bara äta upp mig sakta men säkert för att jag inte kan lägga 150% på dom jag älskar. Samtidigt som jag är stolt. Stolt över att jag fick förtroendet men även stolt över att jag vågade stå på mig och göra de tunga valet jag gjort.

Min tid kommer. Det är bara inte nu. Ta en sak i sänder. Barnen. Oss. Familjen. Jobb.

, ,

Första dagen

Första lunchrasten snart avklarad. Jag åkte till jobbet med ångest. Ångest mycket pga måendet jag har. Men som alltid, det jag är bäst på, att hålla fasaden uppe. Kom med det största leendet på läpparna. Pratade säkert bort första timmen med alla kollegor som undrar hur jag mår, hur jag har haft det och hur barnen mår? Om alla verkligen kände mig så hade dom sett i mina ögon att livet är allt annat än bra just nu. Skönt att lämningen med pojkarna gick bra. Inga ledsna miner. Bara stort leende och hade knappt tid att säga hejdå. Hoppas jag får höra positiva saker när jag hämtar dom också. Den här dagen är långt ifrån över för mig. Efter jobbet hinner jag precis landa innan nästa ”jobb”. Jag har styrelsemöte med bowlingklubben ikväll. Hoppas inte mötet tar allt för lång tid. Vill bara hem! Hem och känna mig trygg. Älskad.

,

Smile

Solen strålar som aldrig förr, denna vackra söndag kväll. Och jag önskar att jag kunde le, le med hela mitt ansikte, tillsammans med solstrålarna som värmer min frusna kropp. Glädjen och lyckan känns långt borta. Smärta, sorg och förtvivlan är känslor som beskriver mitt mående just nu. Förr hade jag tagit den lätta utvägen (ni som har läst min blogg och följt mig i ett par år vet att jag lidit utav ätstörning) men nu finns inga lätta genvägar. Insatserna har höjt och oddsen är både högt och lågt. Hela livet handlar om val, olika val som tar livet i den riktning som är baserad på valet man tagit. Men hur vet man om man väljer rätt?

, ,

En vis man sa

Denna underbara citat får representera mina känslor som jag har haft under en väldigt lång tid. Ja, senast jag grät var för någon timme sedan. Inget jag tänker hymla om. Ni som känner mig vet att jag är en känslomänniska men ni vet också att jag är en förbannat stark person. Det har varit otroligt mycket tankar och känslor hos mig på senare tid. Verkligheten har kommit ikapp mig. Som en käftsmäll. Men denna gången tillåter jag mig att falla med båda fötterna redo att landa. Att ta steget att lämna en kärnfamilj är inget man tar lätt. Jag må ha gått vidare, jag må ha funnit lyckan och kärleken, men det hör inte hit. Jag trodde aldrig i min vildaste fantasi att mina barn skulle få växa upp, såsom jag fick, med separata föräldrar. Det har inte varit en dans på rosor, långt ifrån. Vi kämpar än med föräldraskapet åt varsitt håll. Och inom snar framtid kommer vi dessutom ha barnen varannan vecka. Jag kommer vara utan barnen varannan vecka. Som jag har haft dagligen, dag som natt, i nästan 20 månader. Super omställning för mig. Men jag tror även för mina barn. Ikväll tillåter jag mig själv att bryta ihop. För nu har jag varit stark alldeles för länge. Tårarna står för ilska, frustration, svek, besvikelse, förlorad vänskap, ångest, stress, sömnlösa nätter, illamående och jag har tom under min mammaledighet hunnit bli utmattad. Överlever jag denna tuffa period så finns det inget som kan stoppa mig.

What doesn’t kill you makes you stronger!!

,

Starkast ensam

Sitter och kollar på ett program som får mig att reflektera lite på ifall det verkligen stämmer. Att starkast är vi ensam! Med vi menar jag oss kvinnor. Det är taget ur en scen i de här programmet där två ensamstående mammor pratar om hur deras ex makar vill ha tillbaka dom efter ett par år som separerade. Det har tom gått så långt att dessa två kvinnor har strulat med sina ex makar nyligen. Där båda erkänner att dom inte känt någonting efter deras intima möten med männen. Medan männen suktar ännu mera efter sina ex fruar.

Hur kommer det sig egentligen? Att man oftast inser vad man hade när man väl har förlorat de än att uppskatta, vårda och älska vartenda minut man har med varandra medan man fortfarande är med varandra? Hur kommer det sig att vi kvinnor oftast klarar oss bra själva? Jag menar inte att vi inte är svaga. För det är vi vid ett uppbrott. Vi faller rätt hårt men vi reser oss också otroligt snabbt. Och starkare än någonsin. Det finns inte något vi kvinnor egentligen inte klarar på egen hand. Vi behöver inte en man i vårat liv för att fungera. Har vi kvinnor alltid varit så självständiga och starka?

,

Distraktion

Dom dagar jag inte har pojkarna så har jag smått börjat hitta mitt sätt att distrahera mig ifrån saknaden. Bland annat träning. Dom senaste gångerna jag varit på gymmet har det varit mycket fokus på ben och bålen. Och inte för att skryta men jag tycker mina ben (inkl rumpan) börjat visa mera resultat. Vilket jag älskar! Jag hade rätt fina ben innan jag började träna men nu är dom lite finare. Det har inte varit så mycket fokus på armar, axlar och rygg eftersom de per automatik kommer nu när jag börjar jobba igen. De och bowlingen kommer att kicka igång ordentligt. Har massa roligt att se framemot nu under hösten. Inte nog med att jag kommer ha träning, bowling och föreningslivet. Utan jag kommer också börja köra. Vilket jag längtar jätte mycket efter! Jag hoppas att alla mina fritids intressen kommer vara tillräcklig distraktion för mig dom veckorna pojkarna är hos deras pappa.

Den jag är idag

När jag tittar tillbaka på mitt liv ser jag smärta, misstag och hjärtesorg. När jag tittar i spegeln ser jag styrka, erfarenhet och stolthet i mig själv!

Det är ingen svaghet att tappa kontrollen. Det är en styrka att ta tillbaka den.

Ett negativt tänk kommer aldrig att göra mitt liv till de positiva.

En del tror att styrka är att aldrig känna smärta. Men de som är starkast är de som känner smärta och accepterar den.

Ibland behöver vi gråta för att rensa våra ögon så att vi tydligt kan se allt de positiva vi har framför oss.

Utan min erfarenhet av problem, olycka, sorg och motgång. Skulle jag inte ha mod, styrka, glädje och tålamod.