,

Styrkan som sviker

Att ständigt höra att man är stark. Kan ibland vara skrattretande. Om alla i min omgivning bara kunde förstå en viss procent hur mycket jag kämpar och sliter med mig själv, mina tankar och mina känslor så kanske dom hade haft större förståelse till allt som är med mig och händer kring mig. Jag känner mig inte tillräcklig som mamma, dotter, syster, vän och som partner. Trots att jag är omgiven av fantastiska människor som älskar mig och stöttar mig så känner jag mig så ensam. Främst när det gäller just föräldraskapet. Ångrar inte beslutet jag tagit. Är otroligt lycklig och är så kär så det går inte att beskriva. Sitter och ler med världens leende när jag skriver nu. Men när jag öppnar upp mig gällande föräldraskapet, menar jag på att, bara för att jag har gått vidare betyder det inte att jag kan förlita mig på att min respektive ska ta lika mycket ansvar som mig gällande barnen. Kan inte kräva de och kommer aldrig göra de. Han finns i mitt liv, i vårt liv, som min pelare. Den manliga förebilden för pojkarna. Men att ex stiga upp med pojkarna för att jag ska få lite sovmorgon, eller gå upp och göra morgonrutiner, eller få lite avlastning med kvällsrutiner är något man saknar. Inte för att jag var vidare bortskämd med detta tidigare men det är nog mer att man kunde liksom släppa på de lite mera och tillät sig själv att bli irriterad och sätta ner foten och säga att ta hand om barnen! If that makes any sense?

Och så får jag dåligt samvete över att detta inlägget låter som pure klagomål. Att jag egentligen inte borde känna så som jag gör för detta är något jag själv valt. Att det är så här att vara ensamstående. Det finns fler mammor som lever så här och klagar inte ett skit. Ja… det kanske är så. Jag borde inte uttrycka mig, känna så här eller må som jag gör. Men när det går till en gräns där man tom inte känner sig tillräcklig på någon utav dom andra punkterna som jag nämnde i början av inlägget så tillåter jag mig att klaga lite. Ventilera. Andas. Gråta. Smärta.

Förlåt för ett egoistisk inlägg men bara massa gnäll. Livet som mamma, ensamstående förälder är inte alltid guld och gröna skogar. Ska bara tillåta mig själv att falla så jag kan resa mig upp starkare än innan.

Mammavecka

Äntligen mammavecka!! Igår fick jag hem mina små hjärtan. Igår blev min familj komplett igen. Den energiboosten man får av sina små liv (även om dom många gånger tar energi oxå) är obeskrivlig. Man ser i deras ögon hur mycket dom älskar en. Man hör på deras skratt hur trygga dom är dom små individerna. Med de menar jag att dom känner sig trygga i deras hemmamiljö men också trygga i deras personlighet. Ett kvitto för mig som mamma att man har lyckats göra något rätt. Kan inte fatta att mamma helgen börjar lida mot sitt slut och man är tillbaka till vardagen snart igen. Nästa vecka har man en del saker att se framemot men vet inte om jag kan vara med på en utav dom. Vilket suger lite. Ska försöka ordna med barnvakt så kanske jag kan gå på introduktionen (Joyvoice kören som jag så länge längtat efter). Äntligen får sångfågeln i mig uttrycka sig lite mera och förhoppningsvis utvecklas i teknik och sångmässigt.

Nu när pojkarna somnade innan 19.00 ska jag försöka skapa lite egentid utan massa sysslor. Vet inte riktigt om jag kommer att lyckas men ska försöka mitt absolut bästa.

, ,

Tungt beslut

”Jag räcker inte till”

Orden snurrar ständigt runt i huvudet på mig. Men igår kväll landade jag i verkligheten. Jag spolade snabbt igenom livet. Valen man gjort. Framtiden man har att se framemot. Ett välmående man måste vara rädd om för att kunna fungera som partner och som mamma. Allt ansvar. Alla måsten. Jag skalade ner de en aning igår, vilket ledde till de beslut jag tog. Ett tungt sådant. Men efter att ha erkänt de så känns det bra. Inget jag ångrar. Min tid var helt enkelt inte nu. Fokus har alltid varit på barnen, min familj. Och dom blir lidande om jag tar på mig för mycket utav de som jag anser är ”mitt intresse och passion”. Som sedan kommer bara äta upp mig sakta men säkert för att jag inte kan lägga 150% på dom jag älskar. Samtidigt som jag är stolt. Stolt över att jag fick förtroendet men även stolt över att jag vågade stå på mig och göra de tunga valet jag gjort.

Min tid kommer. Det är bara inte nu. Ta en sak i sänder. Barnen. Oss. Familjen. Jobb.

, ,

Första dagen

Första lunchrasten snart avklarad. Jag åkte till jobbet med ångest. Ångest mycket pga måendet jag har. Men som alltid, det jag är bäst på, att hålla fasaden uppe. Kom med det största leendet på läpparna. Pratade säkert bort första timmen med alla kollegor som undrar hur jag mår, hur jag har haft det och hur barnen mår? Om alla verkligen kände mig så hade dom sett i mina ögon att livet är allt annat än bra just nu. Skönt att lämningen med pojkarna gick bra. Inga ledsna miner. Bara stort leende och hade knappt tid att säga hejdå. Hoppas jag får höra positiva saker när jag hämtar dom också. Den här dagen är långt ifrån över för mig. Efter jobbet hinner jag precis landa innan nästa ”jobb”. Jag har styrelsemöte med bowlingklubben ikväll. Hoppas inte mötet tar allt för lång tid. Vill bara hem! Hem och känna mig trygg. Älskad.

, ,

En vis man sa

Denna underbara citat får representera mina känslor som jag har haft under en väldigt lång tid. Ja, senast jag grät var för någon timme sedan. Inget jag tänker hymla om. Ni som känner mig vet att jag är en känslomänniska men ni vet också att jag är en förbannat stark person. Det har varit otroligt mycket tankar och känslor hos mig på senare tid. Verkligheten har kommit ikapp mig. Som en käftsmäll. Men denna gången tillåter jag mig att falla med båda fötterna redo att landa. Att ta steget att lämna en kärnfamilj är inget man tar lätt. Jag må ha gått vidare, jag må ha funnit lyckan och kärleken, men det hör inte hit. Jag trodde aldrig i min vildaste fantasi att mina barn skulle få växa upp, såsom jag fick, med separata föräldrar. Det har inte varit en dans på rosor, långt ifrån. Vi kämpar än med föräldraskapet åt varsitt håll. Och inom snar framtid kommer vi dessutom ha barnen varannan vecka. Jag kommer vara utan barnen varannan vecka. Som jag har haft dagligen, dag som natt, i nästan 20 månader. Super omställning för mig. Men jag tror även för mina barn. Ikväll tillåter jag mig själv att bryta ihop. För nu har jag varit stark alldeles för länge. Tårarna står för ilska, frustration, svek, besvikelse, förlorad vänskap, ångest, stress, sömnlösa nätter, illamående och jag har tom under min mammaledighet hunnit bli utmattad. Överlever jag denna tuffa period så finns det inget som kan stoppa mig.

What doesn’t kill you makes you stronger!!

Bra avslut på denna underbara fredag

Märktes tydligt på C att han var trött redan vid 17.30. Ständiga utmaningen att kunna hålla honom vaken till läggning mellan 19-19.30. och jag kan säga att runt 18.30 var det extremt svårt då hans humör var kaos. Men jag lyckades och han somnade strax efter 19.10. B somnade typ 30 min efter honom. Vi rundade av vår fredagkväll med bakad potatis serverad tillsammans med hemlagad kycklingcurry röra och sallad. Så gott! Vilket även uppskattades vid matbordet.

,

Distraktion

Dom dagar jag inte har pojkarna så har jag smått börjat hitta mitt sätt att distrahera mig ifrån saknaden. Bland annat träning. Dom senaste gångerna jag varit på gymmet har det varit mycket fokus på ben och bålen. Och inte för att skryta men jag tycker mina ben (inkl rumpan) börjat visa mera resultat. Vilket jag älskar! Jag hade rätt fina ben innan jag började träna men nu är dom lite finare. Det har inte varit så mycket fokus på armar, axlar och rygg eftersom de per automatik kommer nu när jag börjar jobba igen. De och bowlingen kommer att kicka igång ordentligt. Har massa roligt att se framemot nu under hösten. Inte nog med att jag kommer ha träning, bowling och föreningslivet. Utan jag kommer också börja köra. Vilket jag längtar jätte mycket efter! Jag hoppas att alla mina fritids intressen kommer vara tillräcklig distraktion för mig dom veckorna pojkarna är hos deras pappa.

Eget initiativ

Pojkarna skolas in denna veckan. Idag var första dagen. Det gick jätte bra med C. Han var väldigt framåt. Tog för sig och var inte så orädd. B fick sällskap av sin pappa.

Hur kan man som andra förälder inte visa mera engagemang i sina barn? Han visade inte mycket intresse för sin yngre son, om hur det gick. Det var något som vi berättade för honom. Och att man dessutom inte vill ha sina barn över på övernattning när han ändå är ledig på morgonen pga inskolningen, är också helt obegripligt?? Sen säga ”Tack för erbjudandet”. Vadå erbjudandet… Det är inget jag säljer till dig. Lika mycket dina barn som mina. Lika mycket ditt ansvar som mitt. Du ska VILJA vara med dina barn. Det ska falla lika självklart som till vilken förälder som helst. Ibland hade saker och ting underlättat med ensam vårdnad. Då hade man sluppit bla att ha några förväntningar på den andra föräldern. Man hade liksom släppt de helt och kunnat förlita på sig själv mera. Vilket jag egentligen redan gör. Att ha denna ständiga besvikelsen och se sina barn bli ledsna pga valen den andra föräldern är inget roligt!

Som sagt, man kan inte vara förälder lite när man känner för de. Utan man är förälder från den dagen ungen föds till man slutar andas.

Känslostorm

Då var vi ett steg närmare en ny verklighet. Men nya rutiner. Nya band kommer att skapas. Informationsmöte på dagiset gick bra. Fick otroligt bra känsla för dagiset. Och pedagogerna kändes bra. Hoppas jag får samma vibbar och känslor imorgon. För imorgon börjar det på riktigt. Pojkarna ska till dagis för första gången. Jag blev otroligt känslosam när vi stod vid C krok. Kan inte förstå att min lille bebis ska börja dagis. Tiden går så fort! Livmodern rycker lite och är smått sugen på en bebis till. Men kan man ha dom som bebisar för alltid så?

,

Pappa helg

Denna helgen har pojkarna varit hos sin pappa. Och på schemat för pojkarnas del var att åka till farmor och spendera helgen där. Vilket jag gläds åt då det var länge sen dom var där. Dock så kunde jag inte slappna av första natten dom spenderade där. Deras hus är på två våningar och min oro var just trappan. Men enligt pappan så sov han framför dörren så inte C kunde öppna dörren i sömnen och gå ifrån rummet obemärkt. Om jag blev lugnare av de kan jag inte riktigt erkänna men jag fick min oro framfört till honom och det var de viktigaste.

Deras farmor har sagt i många år att en grind till trappen ska ordnas men det var ju bevisat nu att den grinden finns ännu inte på plats. Och då tänker jag inte tillåta att fler övernattningar ska ske förrän grinden är på plats. Detta endast för barnens säkerhet.

Ju mer jag tänker på hur kommunikationen är mellan mig och deras pappa desto mer förstår jag att han bråkar om hur besvärligt eller jobbigt det är att ha pojkarna på ”extra tid”. Önskade bara att han förstod att han inte är någon barnpassare. Utan faktiskt en förälder med ett ansvar. Är det så att du inte vill ha barnen så säg de då, barnen kan vara hos oss heltid där dom faktiskt får rutiner, struktur, respekt, lära sig om konsekvenser, disciplin, regler och förhoppningsvis en bra uppfostran. Klart jag vill att barnen ska ha en relation med sin pappa. Det är inte de jag menar. Men om jag får den känslan att barnen bara är till besvär så är det bättre att han träffar dom när det passar honom. Än att han ser det som att varannan vecka är ett schema, ett måste. En last.

När pojkarna kommer hem ifrån en pappa helg känns oftast som att vi får börja om på noll med just de här med uppfostran, respekten, disciplin och konsekvenser på saker man gör. Vilket är otroligt energikrävande. Hoppas det blir bättre när dagis och jobb kommer igång om ett par veckor. För till de sämre kan det väl inte bli?