Förlorad

När man har varit i ett långt förhållande där man tros sig känna personen. Så kanske det efter en tid eller vid en separation visa sig att man hade helt fel tankar eller fel uppfattning om personen. Ni som har hängt med i bloggen vet att jag har haft ett väldigt långt förhållande bakom mig där jag och min väninna igår kom fram till att under dessa alla år så har man inget annat än förlorat sig själv i de. Man har glömt bort vad man själv vill i livet. Bara för att anpassa sig. Man har glömt bort sin egna vilja, sin åsikt, sina tankar och känslor för att man inte vill lägga ner den energi som faktiskt krävs när man inte vill bemöta den negativitet som uppstår för att man får för sig att yttra sig. Man förlorat helt enkelt mer och mer av sig själv. Bit för bit och helt plötsligt har man blivit expert på att kamouflera sig. Man utstrålar trygghet, säkerhet, den perfekta bilden på hur förhållandet är och relationen som sker mellan ens fyra väggar. Men i själva verket så har man inte älskat varken sig själv eller personen man levde med sen ett bra tag tillbaka. För allt har skett på rutin. Ingen spänning. Ingen uppmuntran. Ingen sann glädje. Den kvinnan som man är gentemot sina vänner – att man är stark, kaxig, att det krävs ett och annat för att bryta ner en – den kvinnan var som bortblåst när kvinnan var i sin ensamhet. Precis som att man satt benen på ryggen och bara flytt. Bitit i de sura. Tillfredställt alla utom sig själv.

Jag kommer aldrig mera någonting låta mig själv gå förlorad på de viset. Jag vill vara en vinnare! Stråla för min man, stråla för mina barn, stråla för oss. Den kaxigheten man visar för sina vänner, ska även finnas i min ensamhet. Den säkerheten. Tryggheten. Dessutom blir jag mycket mer attraktiv till min man om jag utstrålar detta. Härdan efter kommer jag göra allt för att alltid vara den vinnande jag. För allas skull. För tillsammans är vi vinnare!