,

Smile

Solen strålar som aldrig förr, denna vackra söndag kväll. Och jag önskar att jag kunde le, le med hela mitt ansikte, tillsammans med solstrålarna som värmer min frusna kropp. Glädjen och lyckan känns långt borta. Smärta, sorg och förtvivlan är känslor som beskriver mitt mående just nu. Förr hade jag tagit den lätta utvägen (ni som har läst min blogg och följt mig i ett par år vet att jag lidit utav ätstörning) men nu finns inga lätta genvägar. Insatserna har höjt och oddsen är både högt och lågt. Hela livet handlar om val, olika val som tar livet i den riktning som är baserad på valet man tagit. Men hur vet man om man väljer rätt?

, ,

En vis man sa

Denna underbara citat får representera mina känslor som jag har haft under en väldigt lång tid. Ja, senast jag grät var för någon timme sedan. Inget jag tänker hymla om. Ni som känner mig vet att jag är en känslomänniska men ni vet också att jag är en förbannat stark person. Det har varit otroligt mycket tankar och känslor hos mig på senare tid. Verkligheten har kommit ikapp mig. Som en käftsmäll. Men denna gången tillåter jag mig att falla med båda fötterna redo att landa. Att ta steget att lämna en kärnfamilj är inget man tar lätt. Jag må ha gått vidare, jag må ha funnit lyckan och kärleken, men det hör inte hit. Jag trodde aldrig i min vildaste fantasi att mina barn skulle få växa upp, såsom jag fick, med separata föräldrar. Det har inte varit en dans på rosor, långt ifrån. Vi kämpar än med föräldraskapet åt varsitt håll. Och inom snar framtid kommer vi dessutom ha barnen varannan vecka. Jag kommer vara utan barnen varannan vecka. Som jag har haft dagligen, dag som natt, i nästan 20 månader. Super omställning för mig. Men jag tror även för mina barn. Ikväll tillåter jag mig själv att bryta ihop. För nu har jag varit stark alldeles för länge. Tårarna står för ilska, frustration, svek, besvikelse, förlorad vänskap, ångest, stress, sömnlösa nätter, illamående och jag har tom under min mammaledighet hunnit bli utmattad. Överlever jag denna tuffa period så finns det inget som kan stoppa mig.

What doesn’t kill you makes you stronger!!

,

Starkast ensam

Sitter och kollar på ett program som får mig att reflektera lite på ifall det verkligen stämmer. Att starkast är vi ensam! Med vi menar jag oss kvinnor. Det är taget ur en scen i de här programmet där två ensamstående mammor pratar om hur deras ex makar vill ha tillbaka dom efter ett par år som separerade. Det har tom gått så långt att dessa två kvinnor har strulat med sina ex makar nyligen. Där båda erkänner att dom inte känt någonting efter deras intima möten med männen. Medan männen suktar ännu mera efter sina ex fruar.

Hur kommer det sig egentligen? Att man oftast inser vad man hade när man väl har förlorat de än att uppskatta, vårda och älska vartenda minut man har med varandra medan man fortfarande är med varandra? Hur kommer det sig att vi kvinnor oftast klarar oss bra själva? Jag menar inte att vi inte är svaga. För det är vi vid ett uppbrott. Vi faller rätt hårt men vi reser oss också otroligt snabbt. Och starkare än någonsin. Det finns inte något vi kvinnor egentligen inte klarar på egen hand. Vi behöver inte en man i vårat liv för att fungera. Har vi kvinnor alltid varit så självständiga och starka?

Bra avslut på denna underbara fredag

Märktes tydligt på C att han var trött redan vid 17.30. Ständiga utmaningen att kunna hålla honom vaken till läggning mellan 19-19.30. och jag kan säga att runt 18.30 var det extremt svårt då hans humör var kaos. Men jag lyckades och han somnade strax efter 19.10. B somnade typ 30 min efter honom. Vi rundade av vår fredagkväll med bakad potatis serverad tillsammans med hemlagad kycklingcurry röra och sallad. Så gott! Vilket även uppskattades vid matbordet.

Lyssna på hjärtat eller hjärnan

Inte alltid lätt att veta vad man ska göra eller hur man ska göra. Det kan vara allt ifrån något litet man har drömt om till något ännu större dröm. Tvivlet, rädslan och förnuftet finns alltid där. Oavsett vilka val det finns framför en. Men så länge man vågar att lyssna på sitt hjärta så kan man komma långt. Lyckas man att ignorera hjärnan med dess tvivel och rädsla så anser jag att man är modig!

Våga att våga är något jag ofta säger. Inte bara till mig utan oxå till människorna i min omgivning. Vågar man inte så har man allt att förlora. Det hade varit synd att ångra något för att man inte vågade ta steget.

Det är viktigt att omge sig med människor som höjer dig. Som vågar tro tillsammans med dig. Som älskar dig, motiverar dig, uppmuntrar och inspirerar dig! Omge dig med människor som ger dig positiv energi istället för en sån kräver energi. Negativitet är du inte värd.

,

Distraktion

Dom dagar jag inte har pojkarna så har jag smått börjat hitta mitt sätt att distrahera mig ifrån saknaden. Bland annat träning. Dom senaste gångerna jag varit på gymmet har det varit mycket fokus på ben och bålen. Och inte för att skryta men jag tycker mina ben (inkl rumpan) börjat visa mera resultat. Vilket jag älskar! Jag hade rätt fina ben innan jag började träna men nu är dom lite finare. Det har inte varit så mycket fokus på armar, axlar och rygg eftersom de per automatik kommer nu när jag börjar jobba igen. De och bowlingen kommer att kicka igång ordentligt. Har massa roligt att se framemot nu under hösten. Inte nog med att jag kommer ha träning, bowling och föreningslivet. Utan jag kommer också börja köra. Vilket jag längtar jätte mycket efter! Jag hoppas att alla mina fritids intressen kommer vara tillräcklig distraktion för mig dom veckorna pojkarna är hos deras pappa.

Lite om mig!

LIVET SOM MAMMA!

Tankar och känslor som tvåbarnsmamma..