,

Be Golden

Vet du vad som skiljer dig & mig?

Ingenting! Vi är likadana!

Jag har ärr, du har ärr…

Jag har utmaningar, du har utmaningar…

Jag har räkningar, du har räkningar…

Jag har förlorat, du har förlorat…

Jag gråter, du gråter…

Jag har lidit, du har lidit…

Jag har ett hjärta, du har ett hjärta…

Ingenting skiljer oss, förutom kanske hur vi väljer att uppskatta livet…

Det handlar om tankegångar, jag kallar mitt tankesätt #TheGoldenMindset

Varför?

Eftersom jag är GOLDEN & det är mina tankar också som alltid ser skönhet & uppskattning i de små sakerna.

Jag ser skönhet i min ärr, i mina förluster, i mina utmaningar, helt enkelt i allt!

Jag ler med hela kroppen, för det är glädje i allt jag gör

Det är ditt val hur du tar dig an livet,
Var GOLDEN min vän, var GOLDEN!

….

text hämtad från sales coach Amo Cartwright. 

Stay Golden🌟

#TheGoldenMindset – Don’t dream it, live it!

Påsklov

Vilken fantastisk vecka vi har haft tillsammans med pojkarna.
Inledde veckan/ledigheten med lite jobb men sen så var det bara massa mys, gos, bus, frustration och galenskap.

Som det ska vara.

Och idag när dom skulle tillbaka på pappavecka kunde jag inte hålla igen tårarna.
Det är lika jobbigt varje gång. Vissa lämningar lättare utan ett brustet hjärta men idag. Idag var det extra tufft.
Speciellt när lille C sa vid upprepande med gånger ”Hejdå mamma” och slängde iväg massa slängpussar.

Jag lever på allt mys vi har haft denna veckan, som har gått fort, tills nästa gång vi ses igen.
Vi har redan planerat vad vi kommer mysa med pojkarna när dom kommer tillbaka hem igen.

Hoppas ni med har haft en skön ledighet och att den fortsätter vara lika skön.

Håll er friska och håll er framförallt hemma!

Glad Påsk.

,

LOHILO – THE BEST ICE CREAM

,

Förebild

Jag har bara mött på massa motgångar nu dom senaste 3 veckorna. Och det tär en på psyket och sitt självförtroende. Att få den supporten som jag får från nära och kära, hur dom peppar en och hejar på en, betyder så mycket för mig!

Hur länge ska man orka? Hur mycket orkar man att hålla emot? Att hålla skenet uppe? Det finns en gräns till allt. Och frågan är när är min gräns nådd?

Surdeg

Idag ÄNTLIGEN fick jag tummen ur! Och nu längtar jag efter att få baka mitt absolut första surdeg. Att slänga ihop en surdeg är inget svårt. Det är att underhålla den som är krävande. Komma ihåg att den ska pysslas om och matas under en period. Och jag hoppas att jag kan hålla denna surdeg levande länge så vi kan ha gott bröd framöver.

Blir så jävla trött

Ok, för er som inte har följt mig… för er som inte riktigt känner mig så ska jag berätta kortfattat hur mitt liv ser ut. Jag är sällan en person som klagar. Att klaga anser jag är en egenskap i form av bekvämlighet, en dos lathet och ja… kanske även lite feg. Varför ska man klaga på saker och ting om man inte tar tag i de själv och gör någonting åt de? Ex: man klagar över sin livssituation. Att man kanske har en dålig inkomst. Gör man de så kan man göra någonting åt de, eller hur? Antingen så minskar man på utgifter eller så ser man sig om på jobbfronten. Man kan löneförhandla, byta jobb eller hitta ett extra jobb. Gör man ingenting åt sin livssituation så kan jag anse att man är både lat och bekväm, om man fortsätter klaga om de. Har jag rätt eller fel? Var kommer då fegheten in i de hela? Jo, om man tex vill hoppa på ett nytt jobb men de nya jobbet känns lite skrämmande för att man kliver ur sin comfortzone. Och så backar man för att man vågar inte – då är man feg om man fortsätter att ännu än gång, klaga över sin livssituation.

Nu är ju inte mitt fall så precis så här. I mitt fall är det att jag har en aningen lite för mycket järn i elden helt enkelt. Jag jobbar heltid som lärare, jobbar extra som rekryterare, driver ett företag och är på väg att starta ett till. Varannan vecka mamma (men mamma på heltid) och sitter med i en styrelse. Rastlös mycket, kanske ni tänker? Jag säger KNAPPAST! Snarare tvärtom. Hade mer än gärna velat koppla bort mig från omvärlden ett tag men det känns som att hur mycket jag än gör, hur mycket jag än presterar så känner jag mig så jävla otillräcklig. Bara för att jag jobbar hemifrån så förväntas det att maten ska vara klar i tid, hundarna ska vara rastade och barnen ska ha hunnit duscha, göra läxor och kvälls rutinerna i fas osv… Som jag nämnde i början så är det otroligt sällan jag klagar. Men när man får obefogad skit och en skvätt otacksamhet genomsyrar i en kort konversation så blir man bara så jävla trött på allt.

Vem gör jag allt de här för egentligen? Inte är det för mig iaf. Långt ifrån. Det är för min familj. Allt jag gör är för min familj. Dom är min drivkraft. Anledningen till att jag dag in och dag ut kämpar, krigar och slits med dom få timmar det faktiskt är på ett dygn. NI är min anledning till varför mitt hjärta slår så hårt, att mina lungor fylls av syre och att jag emellanåt skriker av frustration. Var i mina förbaskade skor en dag och se hur (lätt) jag har de! Men vem är jag att klaga för och om egentligen. Jag är frisk, håller mig borta ifrån Coronaviruset, jag jobbar mer än vad jag behöver, våra hundar är friska, barnen mår fantastisk bra och även dom friska och mannen likaså.

De enda jag ber om är egentligen lite förståelse. Ibland kan det vara lite för mycket begärt.

Lite om mig!

LIVET SOM MAMMA!

Tankar och känslor som tvåbarnsmamma..

Instagram

This error message is only visible to WordPress admins

Error: No posts found.

Make sure this account has posts available on instagram.com.