, ,

Uppgiven

Kan det vara för mycket begärt att bli behandlad med respekt, få uppskattning och inte bli tagen för givet?

Tålamod är en utav mina styrkor. Men när tålamodet tryter då hamnar jag i en ”klagomål” situation. Jag hatar att klaga på/om mitt liv. För allt med mitt liv är underbart. Visst finns det stunder där det är mindre underbart. Och det är så livet är.

När tålamodet inte längre finns så är jag otroligt duktig på att trycka ner mig själv och ifrågasätta hur man inte kan respekta, uppskatta och fortsätta ta mig för givet. I hela mitt vuxna liv har jag mött på motgångar där alla dessa tre brister hos/med många – mot mig som vän, familj och som partner. Den största frågan är nog mer – varför blir jag behandlad på detta vis för? Är jag så dum i huvudet? Är jag så speciell? Eller är det för att det är så lätt att köra över mig? Att jag bara sväljer de, biter i de sura och bara ignorerar de? Hade det varit bättre om jag tänkte tvärtom då… Jag kanske blir behandlad på detta sätt just för att jag är så pass stark person som vet hur jag vill bli behandlad, med den sortens respekt som jag förtjänar, få den där uppskattningen för att jag ger alltid hela mig i allt och att jag absolut inte vill bli tagen för givet av någon. Så därför blir jag så ”misshandlad” i bemötandet/agerandet mot/för/om mig – för att det är så simpelt – jag vet vad jag vill/hur jag vill/när jag vill?

Jag har inte många vänner, det erkänner jag. Men dom få jag har håller jag nära mitt hjärta. Många pratar jag med dagligen. Trots att vi pratar dagligen så ses vi mer än sällan. Och när vi väl ses så känns allt som om vi sågs igår. Om ni förstår vad jag menar?

Långsint är något jag inte är, förlorat vänner har jag gjort dom senaste åren och när man springer på ”gamla” vänner i affärer, på träningscenter, i stan osv och man märker på dom att dom inte riktigt vet hur dom ska vara mot en ”ska jag hälsa? Vågar jag titta åt hennes håll? Hur mår hennes familj?” Gamla vänner – ovän eller inte – kommer alltid vara nyfiken på dig. Bara så du vet. Jag är inte den som är den! Självklart hälsar jag! Jag är som sagt inte långsint. Finns ingen anledning. Jag är större människa än så och jag går stolt med min familj bredvid mig och lyckligare än någonsin. Mina söner är helt underbara, väluppfostrade, friska, har stabila familjer i sin uppväxt, vad mer finns det att klaga på liksom? Så länge du respekterar mig och min familj så har du min respekt oxå. Man kan inte vara bästa vänner med alla. Men respekt är inte så mycket begärt. Kostar inget och man får så mycket mer tillbaka.

Ni som känner mig eller har följt mig med åren här genom bloggen och genom mina andra kanaler – vet vilken generositet jag besitter. Att jag öppnar mer än gärna min famn för dig och serverar dig hela mitt hjärta, så länge man uppskattar mig. Vad är uppskattning för dig? Undrar ni kanske då…

Jo… En uppskattning kan vara så enkelt och så simpelt som ett tack. Ett tack som du verkligen menar och visar med kroppspråk. Man kan snacka och snacka är många duktiga på men att visa handlingar – riktiga handlingar, det är inte riktigt så lätt. Förstår ni vad jag menar?

Att man som person blir tagen för givet är oftast ett tecken på brist av kommunikation! Och detta är inte första gången jag nämner de i bloggen. Dessa två hänger verkligen ihop. Vad gör man då för att undvika de eller ta sig igenom de? Återigen, väldigt simpelt. Man börjar prata med varandra. Sjukt va? Något så enkelt kan göra så mycket i en relation med en vän, familj eller partner. Vad är de som gör att man slutar prata med varandra? Förmodligen för att man är rädd att man sårar personen man pratar med. Kan säga så här, av egen erfarenhet så sårar det och skadar relationen mer genom att inte prata med varandra. Ja, det kommer att såra för att ärligheten kommer fram men det sårar bara för stunden och man får en helt annan perspektiv på de som har hänt/hela situationen.

Så ge varandra mer respekt, uppskattning och ta inte varandra för givet!