Annorlunda jul jag kommer minnas länge

av Camille

I år blev julen något alldeles extra. Något alldeles speciellt som jag med ord ska försöka beskriva. Min pappa har nu under nästan tre veckors tid brottats med covid-19.

Tisdagen den 15 december får jag ett samtal från min pappa. Jag befann mig fortfarande hemma. Jag brast i gråt och han försökte att trösta mig med att han mår bra trots beskedet covid-19 positiv. Testet gjorde han tydligen den 12 december men visste inte hur han skulle berätta det för mig då jag är den som är känsligast i familjen. Självklart målar jag fan på väggen när han berättade detta för mig. Så när vi la på så försökte jag ändå peppa mig med att han mår bra trots allt. 

Hans tillstånd var till en början en vanlig influensa och satte sig själv i karantän. Med tiden så satte det sig i andningen, man hörde hur han flåsade för det minsta lilla när man pratade med honom i telefon. Något som jag dessutom ska tillägga är att han nyligen opererades. Vilket betyder att hans kropp även har den läkningen att ta hand om. Däremot så har läkarna uppmuntrat honom att fortsätta gå på promenader, så länge han klarar av de. Något som han uppskattade för han ogillar skarpt att vara instängd på de viset. Men den riktiga väckarklockan för honom och för oss anhöriga var när han fick huvudvärken från helvetet. Han isolerade sig i mörker i två dygn. Promenaderna kunde han inte ta pga huvudvärken. Och ja, man kan väl säga att flåset var värre än värst. Nu tror jag att vi är inne runt den tionde dagen som covid-19 positiv. Fortfarande i sin ensamhet utan att någon vet hans egentliga tillstånd.

Första gången han åker in till sjukhuset för att kolla sina värden skedde den 15 december. Då såg värdena bra ut och han fick även komplimanger kring hur stark han är trots att vara covid-19 positiv. Efter de besöket kände jag att jag ändå kunde andas ut. Men sömnen är fortfarande påverkad av min oro för pappa.

Till slut så lyckades min syster att övertala honom till att åka in för att iaf ta värden (igen) och se ifall man kan göra någonting åt huvudvärken. Detta är då den 20 december, jag ansåg ändå att han blev snabbt dålig efter första besöket på sjukhuset. Jag väntade ivrigt på hur utgången skulle bli denna gången. Om han blir hemskickad igen… Min syster ringer med beskedet om att han kommer nu läggas in då hans värden var lägre än vanligt.

Självklart brast jag igen. Julen i år kommer sannerligen vara väldigt konstig. Vi hoppades självklart att han skulle få komma hem till jul men jag förstod ganska snabbt att så är inte fallet. De värsta med denna julen är att han fick fira den ensam. Vi bestämde oss rätt snabbt alla i familjen att kan han inte fira jul med oss, så får julen komma till honom. Så vi åkte till honom, hans rum befann sig på bottenvåning med fönster ut mot gatan. Vilket gav oss möjligheten att ge honom julklapparna och en julbricka med julmat.

När vi anlände till hans fönster så brast han i gråt. Man kunde se smärtan och glädjen i ögonen. Smärtan över att inte få fira jul med oss men också glädjen kring att vi alla är samlade för att träffa honom. Han hade jätte svårt att prata, hostade mest och använde sin syrgas emellanåt. Ännu en väckarklocka för mig och se pappa med syrgasen. Han var först blek och sen fick han färg i ansiktet. Älskade pappa! All kommunikation med pappa har skett i textform. Jag har inte velat eller vetat ifall jag ska uppmuntra honom till att prata i telefon när han har svårt med andningen och hostan.

Och idag hände något som jag inte trodde skulle vara möjligt. Han skrevs ut idag. Han har redan hunnit vara hemma i sex timmar och ingen är lyckligare än vi i familjen! Nu hoppas jag att återhämtningen från covid-19 blir bra. Nu kan han/vi fira nyår tillsammans. Vilket vi ser fram emot. Det bästa är att vi har nu flera jular att se fram emot.

 

Andra inlägg att läsa