Att umgås

av Camille
umgås

Du vet den känslan när man tror att man ska umgås med varandra, vänner som par (i de här fallet som par). Så visar det sig att partnern har annat planerat. Då blir man fan alltså knäckt. Imorse, när jag försökte vakna, så trodde jag att vi hade förmiddagen planerat innan vi skulle sätta igång med att jobba. Det kliade lite i fingrarna på mig när jag låg kvar i sängen, med att spela lite. Bara för att vakna till. Men lät bli för jag vet även att vi har annat planerat idag (bortsett från jobb) som gör att speltid gör att man tappar bort tid och rum. Dessutom så är hundarna i behov av att gå ut. Så medan jag försökte vakna till liv så kom vi gemensamt överens om att efter vi har varit ute med hundarna, ätit frukost så kan vi sätta oss och spela tillsammans innan jobbet kallar på en, för att sedan göra oss iordning innan våra vänner kommer över. För det är så dagen ser ut idag. Och nu sitter jag här, efter promenad med hundarna och mat i magen. Helt själv, jobbar medan han sitter och spelar – med en annan kompis. Japp, så här trodde jag att vi skulle umgås och spela tillsammans. Klart jag blir knäckt och sårad. För att släppa denna sorg så sätter jag mig och jobbar istället. Gör lite nytta. Inte för att jag inte redan har gjort massa nytta idag. Innan frukost, hann jag städa alla våra tre toaletter. Städa undan all skit som bara står i vardagsrum/kök.

Nej, jag är inte alls bitter! När fan ska jag sluta vara så jävla duktig? Sluta agera storasyster och mamma hela tiden? Sluta vara så ansvarsfull. Tror det hade sparat mig både energi och hjärtesorg.

Andra inlägg att läsa