Vädret idag är helt fantastisk!
Så istället för att gå en lång promenad med Neffe tänkte jag varför inte kasta lite boll i hagen.
Men så fort jag närmade mig staketet kände jag hur jag började skaka av rädsla, saknad och osäkerhet.
Jag brast i tårar och förstod att jag inte var redo att öppna grinden.
Tog ett par djupa andetag och tänkte på att jag gör detta för Neffe.
Någon gång så måste jag våga mig in där.
När jag väl kom innanför och tog av kopplet på Neffe kunde jag se scenariot framför mig. Jag kunde se Onyxia… Hur hon kämpade in till de sista andetaget hon tog.
Jag kunde se hur jag panikslagen skrek och grät, hur hon pep i min famn, hur mycket hon ville vara kvar vid liv.
Kommer jag någonsin bli redo?
