Ett brustet hjärta

av Camille
camilleisaksson

Vad gör man inte för sina små änglar? Vad gör man inte för sina barn?

Jag gör verkligen ALLT för pojkarna.
I förrgår när vår äldsta var på väg att lägga sig så vill han prata med mig om att han vill bo hos oss på vardagarna och pappa på helgerna. Alltså att pappavecka blir helgpappa istället. Jag var väldigt ärlig och sa det till honom att detta är en diskussion som bara han kan ta med sin pappa. Vilket han var införstådd på.

Jag hoppas att hans röst blir hörd. Det finns en oro i mig att hans känslor kan bli förminskad eller inte alls mottagen i den förväntning eller förhoppning jag har. När B sa detta, att han vill bara ha pappahelg, så ställde jag frågan “Vad är anledningen till detta?”.

“Jag vill inte gå så långa dagar på fritids. Vi stiger upp tidigt på morgonen och blir hämtad sent. Sen är det så många barn hemma hos pappa, jag tycker det är jobbigt.”

Det var inte lätt att fortsätta ha en diskussion mer än att bara fortsätta lyssna och iaktta hans reaktion. Det var super tufft att höra eftersom detta ligger helt utom min kontroll.

Jag uppmuntrade givetvis honom till att ha denna diskussionen med sin pappa. Och att jag tyvärr inte kan vara den som för diskussionen åt honom, även om jag hade velat men hans pappa måste höra det från honom.

Hade detta varit en önskan ifrån B åt andra hållet, om vi säger att han vill att mammavecka blir mammahelg istället. Till en början hade jag givetvis blivit ledsen sen när jag väl fått reagera ledsamt så hade jag nog ställt frågan “Varför, vad är anledningen?”. Och efter att ha hört hans tankar och känslor kring sin önskan så hade jag varit tillmötesgående. I hopp om att med tiden vilja vara hemma hos oss mera.

Det är absolut ingen lätt sits att vara i. Varken som barn eller som förälder. Har ni föräldrar varit med om detta? Hur har ni hanterat situationen? Dela gärna med er tips och råd.

Andra inlägg att läsa