Då var man hemma själv helt plötsligt.
Mahal fick för sig att dra sig till grannen för att spela lite TV spel.
Känns lite konstigt att han bara drog iväg sådär. Han brukar aldrig få för sig att gå iväg utan att fråga mig?
Jag vet inte om jag är irriterad för de… Men man känner sig lite… Jag finner inte vilket ord jag ska använda men typ bortglömd… Ok, jag är hemma hela dagarna och pysslar och donar hemma men hallå?
Hur mycket ska man behöva tjata för att få lite hjälp hemma?
Spelandet är ett intresse vilket jag har förståelse för men glöm inte att bidra med lite hjälp och uppmärksamhet.
Jag vill också liksom bara skita i allt hemma någon gång och få disken undan diskat och tvätten tvättad.
Det känns lite som att man blir tagen föregivet. Han må förvänta sig att sånt ska göras när jag är hemma hela dagarna men det känns som att det är den enda tiden på dagen jag får bara slappa.
För när han är hemma så är det på något sätt min tur att ”jobba”.
Jobbet innebär mat ska lagas och serveras på bordet, porslin ska diskas och all arbetsverktyg, hundarna ska matas och rastas och aktiveras.
Hundarna upplever jag att jag tar hand om på dagarna men på kvällarna vill jag också bara stanna inne och inte behöva rasta dem. Inte för att jag tycker det är tråkigt, jag älskar mina små söta men ibland vill jag som sagt vara vara.
Hur svårt kan det vara att ta eget initiativ till att tvätta?
Eller kanske städa iordning datarummet, för dem andra ytorna hemma tar jag redan hand om…
Jag tror inte han förstår hur bortskämd han egentligen är. Är det så fel av mig och be lite om tacksamhet, uppskattning och kanske en hjälpande hand?
Pust… Vad skönt det var att lätta sig lite om tankar man har och känslor som måste få uttrycka sig.
”Halv åtta hos mig” börjar nu. Kanske kommer jag på andra tankar. Tack dagboken för att du finns!
– Inlägget skriven ifrån min iPhone