Skärmtid

av Camille

Dyrbar tid som går tillspillo. Och vi försöker lära våra små att begränsa sig från alla skärmar som finns i ett hem. Men frågan är om vi har tittat på oss själva i spegeln? Vem är vi som kräver de här av dom små när vi själva är den sämsta förebilden!!?

Jag har blivit mycket mer noga nu att vid matbordet har vi inga telefoner. Äter vi mat eller fikar så får inte telefonen komma upp på tal. Så respektlöst att sitta och svara vänner, familj eller jobb medan alla andra sitter vid matbordet och samlas över en god matbit. Matbordet för mig är hjärtat i ett hem. Likaså köket. För det är där gemenskapen skapas. Relationer fördjupas och man får sån värdefull tid tillsammans.

Nu när min äldsta son är hemma efter olyckan igår så fick han spela lite tv spel för han hade svårt att sitta still eller vara tyst. Så då fick han lov att ha skärmtid. Och då försöker jag undvika min skärmtid i den mån jag kan. För det är hans sätt att umgås med mig, även om man kan uppleva de något osocialt men under den tiden han spelar så kan han faktiskt från ingenstans tro att jag har hängt med i hans spelande. Han börjar ställa frågor om olika gubbar och banor han har varit på. Berättar lite om hur det har gått och vad som var lätt eller svårt med en Quest osv… då gäller det att jag är engagerad som förälder och inte är distraherad av min egna skärm. Vilket jag tror det lätt kan bli för många föräldrar/vuxna tänker nog – men om dom gör sitt med tv spelet så spelar det inte så stor roll om jag sitter med min skärm. Tro mig! Det spelar roll. Ha en kommunikation med barnen och fråga om det är ok att ni båda har skärmtid fast på två olika håll. För det kan faktiskt vara så att barnen/barnet vill ha med dig i hans/hennes intresse.

När jag väljer att umgås med mina barn på de sättet så som dom vill umgås framför en skärm så märker jag tydligt hur dom växer av att dom faktiskt blir sedda. Dom enda gångerna pojkarna får ha skärmtid är på helgerna. OM dom förtjänar de. Oftast så hinner dom inte då heller eftersom vi oftast är iväg och tränar eller träffar släkt och vänner. På veckodagarna finns inte skärmtid alls för vi föredrar att leka, läsa, räkna och gosa.

De jag vill komma fram till är, att vi mer och mer spenderar tid framför våra skärmar. Och vi allmänt blir mer och mer lata. Både som vuxna och som föräldrar. Sånt snappar barn upp så himla lätt. Jag får höra många gånger av mina elever tex, deras kommentar är oftast “mina föräldrar sitter mer med telefonen än vad jag gör”. Att höra dessa unga tonåringar säga så om sina föräldrar sårar mig. Jag såg de senast idag när jag var iväg en stund på dagen. Att en pappa med barnvagn som gick längst vägen, han höll vänster handen i vagnen och i höger handen höll han telefonen och gick på en promenad med sina två barn i vagnen. Med tanke på de fina vädret vi hade idag så kan jag tycka att det hade varit ett ypperligt tillfälle att prata och ha en konversation med sina barn. Njuta av miljön och omgivningen som dom befann sig i.

Så snälla alla vuxna där ute. Om vi ska visa och lära våra barn, vår framtid mer om vett och etikett och om respekt. Minimera på skärmtiden för din egna del och ge din fulla uppmärksamhet till barn och ungdomarna.

Andra inlägg att läsa