Pojkarna har levt ett varannan vecka liv i 4 års tid. Och det är väl egentligen först nu som jag känner att jag som mamma eller förälder inte räcker till.
Vår äldsta går nu i 2:an och hans medvetenhet kring sina två hem har blivit allt mer tydlig. Han märker skillnaden mellan föräldrarna, regler, uppmärksamhet och rutiner. Igår hade vi en diskussion kring matbordet som gjorde mig ledsen.
Jag fick bita mig själv i läppen för att inte gråta framför honom. Han har tappat tilliten för sin andra förälder, något som ett barn aldrig ska uppleva. Upprepande med gånger sa han ”jag tror inte på honom för han säger ja till saker och så blir det inte så”.
Hur kan man missbruka detta som vuxen, mot barn, när det gäller att förtroende och tillit? Jag kan inte förstå detta… Kan någon förklara för mig hur man kan som förälder missköta detta? Vi ska vara deras förebilder och hur kan vi vara en förebild när vi visar att förtroende och tillit inte är viktig.
Är det så här vi vill fostra våra barn?
Det sårar mig, att vårat barn inte har förtroende till en vuxen. Det sårar mig att denna vuxen är dessutom en förälder. Bandet där är redan trasig, man kunde se det på honom igår att vissa utav hans handlingar har påverkat honom pga de förlorade tilliten. För oss har kommunikation alltid varit prio, oavsett om kommunikationen sårar en så måste vi alltid prata om de. Känslor är också något som vi har prioriterat, att det är ok att visa känslor. När man är glad, lycklig, ledsen, arg, irriterad osv. Att låta barn växa upp i en hemmamiljö där det inte är ok eller prioriterat (kommunikation och känslor) så tror jag att det kommer påverka en negativt i vuxen ålder.
Hur gör ni hemma? Vad är eran prio? Hur tycker du eran kommunikation är?